Ett handslag
Livet i Montevideo flyter på som aldrig förr. Vädret är kanon och det utnyttjar vi genom att vara på stranden och sitta och läsa på ramblan. Förra veckan hyrde vi en bil för att kunna göra en liten roadtrip i de östra delarna av Uruguay. Affe saknade sovsäck men hittade en till ett billigt pris + ett tält. Perfekt tyckte vi, tält är billigt och bra! Tyvärr var tältet bara två ggr två meter vilket gör det stört omöjligt att få in alla fyra i det. Speciellt eftersom som Sten ensam tar upp ungefär hela den ytan. Vi löste problemet första natten genom att välja en alldeles exemplarisk lägerplats, en avskild strand som hade ett lite torn för badvakterna (som nog inte varit där på ett tag). Två kunde således sova i tornet och två i vårat nyinköpta fina tält. Problemet var bara att vi hade glömt tältet... Jag och Affe fick göra en kraftansträngning och bränna tillbaka till Montevideo för att hämta det förbaskade tältet. När vi till sist hade ordnat så vi alla hade tak över huvudet inledde vi en liten strandolympiad med längdhopp, såväl stillastående som flygande, hundra meter, kulstötning, diskus samt korta 400 hundra meter (jag och Adam orkade inte mäta så ordentligt så det blev snarare 200 meter). Efter utmattande tävlingar började vi bli hungriga och gjorde en utomordentlig indianeld och grillade korv och kokade pasta i våra kastruller som vi köpt på marknaden. Dagen efter sov vi i en nationalpark ute i ingenstans. Vi körde på en väg som bara tog slut och allt som fanns var sand och en Jeep som kört fast. Vi fyra kravlade ur vår minibil och frågade Jeepen ifall de ville ha hjälp och de ville de naturligtvis så vi knuffade upp Jeepen ur sanden. Räddningspatrullen är alltid redo! De två återstående nätterna tillbringade vi i Punta del Diablo i en liten stuga där vi återigen lagade vår mat över öppen eld. Denna gång i en grill men det kände exotiskt ändå.
Väl tillbaka i Montevideo tog vi upp allt där vi lämnat det och allt tröskade på i samma gamla spår, trodde vi! En vacker dag hade gruppen bestämt sig för att gå ut och dricka en öl. Vi gick till en restaurang/bar som Affe gillar tack vare några underliga drakmasker i taket. Vi satt där med vår öl och har det trevligt då Affe bestämde sig för att gå på toa. Vi började efter att tag undra varför hans toabesök tog så lång tid när han kom tillbaka och säger sig ha träffat svenska vänner. Vi gick över till ett bord där det satt människor i 40-50 års åldern och åt pizza. Vi la alla märke till en man med hög hatt, rastahår, ett ansikte som Morgan Freeman (kusligt lik) och promenadkäpp. Mannen visade sig vara King George (sicket namn) och King Geroge var tydligen något av en soullegend. Han var bundis och tjena med Jimi Hendrix, Janis Joplin, Eric Clapton och Ray Charles. Jag är med andra ord en handskap från att skaka Jimi Hendrix hand, vad sägs om det? Vi misstänkte att killen bluffade med efter en grundlig Googling visade det sig att han inte ljög. Kul att få berätta en osannolik historia som för en gångs skulle verkar vara sann (det är ju väldigt lätt hänt att man drar en rövare efter ett år i rivarbranchen)! Men vår otroliga tur tog inte slut här. Efter en dag på stranden traskar Adam, jag och Affe hemåt i ett strålande solsken. Vi känner oss väldigt solbrända och surfaraktiga och Affe fångar tillfället att spegla sig lite i ett bilfönster. Jag och Adam vill inte vara sämre så vi speglar ikapp, då jag för ett tillfälle kan slita mig från spegeln ser jag en röd bil med en tjej med ett gigantiskt leende som uppenbarligen har sett oss. Jag ler glatt tillbaka och vinkar, Adam och Affe förstår genast vad det är frågan om och ler och vinkar energiskt varpå bilen kör i väg. "Jaha det var väl det sista vi såg av dem, tänkte jag" Men icke! Bilen har bara kört runt hörnet och kommer tillbaka. Tjejen som kör ville ha ett nr och hon fick mitt. Vi bestämde sedan att vi skulle träffas så Adam, jag och Sten (Affe blev sjuk) klämde oss in i en pytteliten Peugot. Det visar sig att tjejen som vi åker med är Miss Uruguay och kom på plats nr 20 i Miss Universum. Vi höll på att skratta ihjäl oss, en modell som stannar på gatan och pratar med oss. När hände det senast. Hon och hennes vän var hur som helst väldigt trevliga och vi sa att vi skulle höras men pang bom, där tar turen slut. Jag tappar mig mobil någonstans och jag var den enda som hade hennes nr. Vilken perfekt knorr på historien. Så henne kommer vi aldrig se igen, men vi överlever nog.
Annars är som sagt allt bra med alla förutom Affe som har mått lite dåligt i två dagar. Men han är en kämpe och blir nog bra snart hoppas jag! Hoppas allt är bra där hemma med julstök och allt vad det innebär. Här julstökas det inte mycket men ibland nynnar vi på en jullåt eller två.
Hade fint!
Väl tillbaka i Montevideo tog vi upp allt där vi lämnat det och allt tröskade på i samma gamla spår, trodde vi! En vacker dag hade gruppen bestämt sig för att gå ut och dricka en öl. Vi gick till en restaurang/bar som Affe gillar tack vare några underliga drakmasker i taket. Vi satt där med vår öl och har det trevligt då Affe bestämde sig för att gå på toa. Vi började efter att tag undra varför hans toabesök tog så lång tid när han kom tillbaka och säger sig ha träffat svenska vänner. Vi gick över till ett bord där det satt människor i 40-50 års åldern och åt pizza. Vi la alla märke till en man med hög hatt, rastahår, ett ansikte som Morgan Freeman (kusligt lik) och promenadkäpp. Mannen visade sig vara King George (sicket namn) och King Geroge var tydligen något av en soullegend. Han var bundis och tjena med Jimi Hendrix, Janis Joplin, Eric Clapton och Ray Charles. Jag är med andra ord en handskap från att skaka Jimi Hendrix hand, vad sägs om det? Vi misstänkte att killen bluffade med efter en grundlig Googling visade det sig att han inte ljög. Kul att få berätta en osannolik historia som för en gångs skulle verkar vara sann (det är ju väldigt lätt hänt att man drar en rövare efter ett år i rivarbranchen)! Men vår otroliga tur tog inte slut här. Efter en dag på stranden traskar Adam, jag och Affe hemåt i ett strålande solsken. Vi känner oss väldigt solbrända och surfaraktiga och Affe fångar tillfället att spegla sig lite i ett bilfönster. Jag och Adam vill inte vara sämre så vi speglar ikapp, då jag för ett tillfälle kan slita mig från spegeln ser jag en röd bil med en tjej med ett gigantiskt leende som uppenbarligen har sett oss. Jag ler glatt tillbaka och vinkar, Adam och Affe förstår genast vad det är frågan om och ler och vinkar energiskt varpå bilen kör i väg. "Jaha det var väl det sista vi såg av dem, tänkte jag" Men icke! Bilen har bara kört runt hörnet och kommer tillbaka. Tjejen som kör ville ha ett nr och hon fick mitt. Vi bestämde sedan att vi skulle träffas så Adam, jag och Sten (Affe blev sjuk) klämde oss in i en pytteliten Peugot. Det visar sig att tjejen som vi åker med är Miss Uruguay och kom på plats nr 20 i Miss Universum. Vi höll på att skratta ihjäl oss, en modell som stannar på gatan och pratar med oss. När hände det senast. Hon och hennes vän var hur som helst väldigt trevliga och vi sa att vi skulle höras men pang bom, där tar turen slut. Jag tappar mig mobil någonstans och jag var den enda som hade hennes nr. Vilken perfekt knorr på historien. Så henne kommer vi aldrig se igen, men vi överlever nog.
Annars är som sagt allt bra med alla förutom Affe som har mått lite dåligt i två dagar. Men han är en kämpe och blir nog bra snart hoppas jag! Hoppas allt är bra där hemma med julstök och allt vad det innebär. Här julstökas det inte mycket men ibland nynnar vi på en jullåt eller två.
Hade fint!
Kommentarer
Postat av: Olle
Oj, vad hon har att göra nu med att leta reda på er. Antar att tre pojkar på 190cm+ är helt okända i Montevideo. En fantastisk historia. Hoppas Affe hämtat sig, du förstår att jag känner med honom.
Trackback
