Sydamerika

Nu var det lange sedan jag skrev har men jag har inte riktigt haft ork och lust att skriva. Som ni ser far jag klara mig utan vara fina bokstaver med prickar. Sten har tagit med sig datorn till Paraguay sa jag skriver pa Guys dator istallet.
Jag och Adam har de senaste dagarna fort en valdigt underlig tillvaro. Vi har sovit lange, gatt upp atit frukost, last lite, gatt runt lite i huset, pratat lite med kollektivfolket (som kommer och gar) och sen gatt och lagt oss. Ibland bakar vi brod och gor god mat for att kanna oss  duktiga. Allt det har ar valdgt roligt och trevligt men i langden blir det lite langtrakigt. Nu har vi iallfall hittat en skola som ar billig och verkar bra. Sa vi ska pa ett mote imorgon och ifall det fungerar bra sa startar var undervisning pa tisdag. Ska blir skont att ha nagot annat att gora nagra dagar i veckan. Vi har aven funderat pa att leta reda pa ett gym (aven om jag hatar gym) sa det ar ett projekt for nagon dag.

De senaste dagarna har Adam varit sjuk i influensa sa jag har handlat mycket youghurt och forsokt agera sjukskoterska. Han ar nu ganska frisk sa forhoppningsvis orkar han ga pa motet imorgon. Han insjuknande kom valdigt plotsligt efter en dag pa stranden. Jag misstankte direkt solsting och beordrade mat och vatten men det visade sig vara influensa och det blev sangliggande i tva dygn for den tappre kampen. Innan sjukdomen brot ut i varat lager besegrade vi fransmannen i en blodig standfotbollsmatch. For att vara arlig var matchen inte sarskilt blodig eller svar, fransmannen var usla pa fotboll och jag och Adam utklassade dem till deras fortret. Trots var overlagsenhet var vi goda vinnare och kamratskap radde pa stranden. Trodde vi! En av tyskorna (som inte ens hade varit med i fotbollen) tog beslutet att kasta sand i Adams shorts. Det skulle hon inte gjort! Det blev en vild jakt i ca fem sekunder sedan hade Adam hunnit upp den illvilliga tyskan och gnuggat lagom mycket sand i haret pa henne. Vi svenskar var valdigt nojda med att bade varit bast pa fotboll och sandkastarleken.

Igarkvall hade amerikanskan i huset en tjejkvall. Hogljudda amerikanska tjejer var inte det jag sag fram emot mest just da sa jag tog till flykten in i Adams trygga rum (ingen gar dit pga av hans sjukdom). Vi sag en film och satt sedan i morkret, vi ville inte tanda lampan i radsla for att nagon amerikanska skulle uppmarskamma det och forsoka prata med oss, och avhandlade viktiga amnen. Vi gjorde inte mycket vettigt forutom att ibland smyga i vag pa toaletten. Framat tolv smog jag tillbaka till mitt rum och somnande till tonerna av Gwen Stefani ackompanjerat av tio skrikande amerikanskor.

Idag har vi suttit pa ramblan och last. Adam mar mycket battre till min stora gladje. Det har varit fantastiskt vader och vi har riktigt kunnat njuta av att vara pa utlanne. Eftersom Adam och jag inte direkt knokat vara dagar med viktiga aktiviteter har jag haft mycket tid att ga och tanka. Det ar mycket som ska funderas ut infor framtiden. Tex vad vi ska gora har i ett ar. Prio ett ar for mig och Adam att lara oss tillrackligt mycket spanska for att klara oss okej utan Sten. Men det kanns som vi har tagit steg i ratt riktining efter att ha kontaktat skolor och liknande och forhoppningsvis borjar plugga nu pa tisdag. Men efter det, da har jag ingen aning. Sten sa att Ferente Amplio som ar regringspartiet har engelska undervisning i fororterna och det skulle kunna vara en rolig och vettig sysselsattning. Men jag misstanker att min spanska kanske maste vara lite battre da... Vi far se vad det blir helt enkelt. Jag kanske hittar en rivningsfirma som ar i skriande behov av en svensk som nar de hogsta tegelstenarna.

Vi saknar bada Sten litegrann vilket de ovriga i kollektivet finner valdigt lustigt men i ovrigt ar allt valdigt bra (utom Adams sjukdom) och vi lever och lar varje dag.

Manana manana!